fredag 23 maj 2014

Hardt och Negri - borgerlig auktoritet i stället för proletär

I introduktionen till vår blogg skrev vi en del om hur dagens "vänster" när den påstår sig vara "förnyande" ofta i själva verket bara har gjort sig av med arbetarrörelsens revolutionära och proletära arv, och följer en "vänsterideologi" skapad av borgerliga intellektuella i stället för att basera sig på arbetarklassen och dess erfarenheter, dess ideologi.

Många s.k. "vänsterradikala" säger idag att det är fel att basera sig på "gamla gubbar" som Marx, Lenin eller Mao. Att utgå från de teorier som arbetarklassen och dess ledare kommit fram till genom sina konkreta erfarenheter av proletär revolution kallar de för "dogmatism" eller "personkult". På ett sätt är det förståeligt, med tanke på hur många billiga karriärister och klassförrädare som utgett sig för att vara "marxister" - men frågan är, om dessa nya "revolutionärer" tar sådant förräderi som ursäkt för att förkasta den vetenskapliga socialismen, vad baserar de sig på i stället? Sina egna konkreta erfarenheter av revolutionärt arbete? Nya arbetarrörelser som sammanfattat sina erfarenheter i någon ny teori för arbetarklassens kamp?

Nej, inte ens det. Inom den "autonoma" eller anarkistiska delen av "vänstern" finner man en del av dem som mest ivrigt förkastar marxismens teorier om imperialismen, om vikten av att bygga arbetarklassens parti och arbetarstaten, etc. De säger att de är emot "auktoriteter", men om man gräver lite i deras politiska teorier så finner man att de inte alls förkastar alla auktoriteter eller alla "gamla gubbar". I stället för arbetarrörelsens förgrundsfigurer så skall vi enligt dessa "antiauktoritära" lyssna på sådana djupsinniga tänkare som Michael Hardt och Antonio Negri. De "autonomas" chefsideologer nämns inte alltid vid namn, men dessa två borgerliga "postmoderna" intellektuella har uppenbarligen blivit två av de främsta auktoriteterna för en stor del av dagens "utomparlamentariska vänster" - även om många som idag rabblar den nya tidens dogmer om "prekariat" eller "arbetskritik" förmodligen inte ens vet varifrån idéerna kommer.

En bra sammanfattning av "postmodernismen"
Vi tänker inte slösa vår tid på att i detalj kritisera Hardts och Negris närmast oläsliga filosofiska navelskåderier, men låt oss ge en kort bakgrund. Michael Hardt är en litteraturprofessor från USA. Antonio Negri är en italiensk professor i filosofi, som efter att ha rört sig i vänsterradikala kretsar under 70-talet blev en del av den "postmoderna" svängen tillsammans med andra djupingar som Derrida och Foucault på ett universitet i Frankrike. "Postmodernismen" är i korthet en strömning bland intellektuella som ackompanjerade
den borgerliga reaktionära offensiven mot arbetarklassen under 80-talet och framåt, och vars främsta syfte var att försöka "vederlägga" marxismen, ersätta den med gammalt idealistiskt flummeri från 1800-talet och rättfärdiga en våg av fanatisk antikommunism och borgerlig politik på världsnivå. En del av de "postmoderna" kallar sig t.o.m. "marxister" och "kommunister", men vad de faktiskt står för är raka motsatsen: reaktion i stället för revolution.

Vilka politiska idéer har då den "autonoma" vänstern hämtat från dessa rödvinsprofeter? Deras texter är minst sagt en röra av nonsensaktiga och motsägelsefulla påståenden, men i slutändan resulterar de ändå i några konkreta politiska ståndpunkter. Låt oss se på några av dem:

- Hardt och Negri baserar sig på den borgerliga lögnen att vi idag lever i ett "postindustriellt" samhälle, där "arbetarklassen inte längre existerar", eller har förvandlats till ett s.k. "prekariat", vilket inkluderar inte bara arbetare utan även "kreativa" småborgare och andra. Ordet "arbetarklass" används också, men omdefinieras för att kunna betyda vad som helst som passar den småborgerliga agendan och den borgerliga tidsandan. På så vis töms klasskampen på sitt innehåll för att ersättas av "upproriska ungdomskulturer", "mångfald" eller "individens frihet".

- Enligt Hardt och Negri existerar inte imperialismen, och kapitalismen "har inget centrum". Detta leder till två slutsatser: 1) då inte kapitalismen har något centrum, så behöver inte heller arbetarklassen något centrum, d.v.s. att vår kamp skall reduceras till enbart lokala, spontana kamper i stället för en välorganiserad och disciplinerad kamp på nationell och internationell nivå för att erövra makten och störta borgarstaterna och hela imperialismen. 2) Imperialismen har ersatts av en "imperiell ordning" som enligt Hardt och Negri har en positiv roll i världen(!) Nationella befrielsekamper, som t.ex. det palestinska folkets kamp mot Israels ockupation och folkmord, är enligt de här gubbarna något "förlegat" och "förtryckande". Hardt och Negri tar i praktiken ställning framför allt för den imperialistiska staten USA och dess allierade, d.v.s. de största utsugarna och massmördarna i världen, vilka beskrivs som en positiv kraft. "No gods, no masters - except the imperialist bourgeoisie"?

- Enligt Hardts och Negris s.k. "autonomistiska marxism" så bör arbetarklassen inte organisera sig som tidigare, i partier och fackföreningar, utan i stället "göra motstånd" mot kapitalismen med floskler om "självorganisering underifrån" och liknande. Det kanske låter mysigt, men innebär i praktiken att borgarklassens attacker och allt mer intensiva utsugning inte skall bemötas med organiserad konfrontation eller genom att slåss för att ta makten. Enligt Hardt och Negri kan man i stället "tvinga" fram förändringar av det kapitalistiska systemet genom olika former av civil olydnad, t.ex. att spontant vägra arbeta. På det hela taget är detta en maskerad reformism, en politisk linje utformad för småborgare som vill vara "revolutionärer" under några år i sin ungdom men sedan hitta sin bekväma nisch inom det kapitalistiska systemet - en linje som går ut på att för alltid vara "i opposition" men aldrig störta kapitalismen i verkligheten.

- Hardt och Negri har inte uppfunnit idén om "arbetskritik" och "basinkomst" (den kommer från borgerliga ekonomer), men de tillhör dess förespråkare. I stället för att arbetarklassen skall ta makten över produktionen, befria arbetet från löneslaveriet, förvandla det till allas vårt gemensamma arbete och öka produktionen för hela samhällets bästa - så skall vi enligt de "arbetskritiska" sträva efter att slippa arbeta. Idén grundar sig på den absurda idén att "det inte längre finns lika mycket arbete att utföra" (när det i själva verket råder planerad underbemanning på i stort sett varenda arbetsplats), och förutsätter en "basinkomst" finansierad av den borgerliga staten (genom utsugningen av arbetarna, och framför allt av folken i tredje världens förtryckta nationer). Kort sagt, en politisk linje utformad för de småborgerliga skikt i de rika länderna vars värsta mardröm är att tvingas ner i arbetarklassen, få skit under naglarna och behöva underordna sig arbetarklassens organisatoriska disciplin. Även om borgarna skulle genomföra en sådan fördelningsreform som "basinkomsten" är, så kommer den under imperialismen aldrig tillåtas bli något som stärker arbetarklassen. För att kunna förverkliga kommunismens princip – av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov – och lösa motsättningen mellan manuellt och intellektuellt arbete måste vi först störta borgarklassen, bygga socialism och frigöra de enorma produktivkrafter som idag hålls tillbaka av kapitalismen. Som Marx skrev i Kritik av Gothaprogrammet: “I en högre fas av det kommunistiska samhället - när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare - först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!”

Hardt och Negris idéer är de som idag är på modet, såväl inom den trendiga akademikervänstern och bland parlamentariska "vänsterpartier" som jagar röster för sina karriärer inom det imperialistiska systemet, som bland de "autonoma". De framställer sig som "nyskapande" och "antiauktoritära", men ersätter (och bekämpar) i verkligheten bara arbetarklassens auktoritet med borgerlig auktoritet, en auktoritet som de själva hoppas vara med och utöva.

____________________________________

Många av de frågor vi här tagit upp reds ut på ett lysande sätt i följande texter. I motsats till Hardts och Negris postmoderna alster så är de allihop klara, tydliga och framför allt baserade på verkligheten:

F. Engels - Om auktoritet

J. Stalin - Anarchism or Socialism?

Mikael Nybergs artiklar om Hardt och Negri:

Kalkonmarxismen

Strunt är strunt

Nyttan med Empire

Begreppsgymnastik





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.